Miljöpartiet och kärnkraftsinvesteringar

Obs - killen i mörk kavaj och rosa skjorta är jag, inte Lena Rönnberg!

På senaste landstingsfullmäktige diskuterade vi inte bara budget, utan också finansplicy och placeringspolicy för landstinget. I dessa har vi i praktiken ett förbud mot investeringar i vissa typer av företag, till exempel de som håller på med alkohol, tobak och vapen. Vi har satt gränsen till att mindre än 1 procent av omsättningen får utgöras av tillverkning, distrubution eller marknadsföring av dessa varor - vilket är ett mycket tufft ställt krav.


Nytt i den senaste revideringen var en begränsing av investeringar också i företag som sysslar med fossila bränslen. Gränsen där sattes till att en fond får ha högst 5 procent med företag som huvudsakligen, mer än 50 procent, sysslar med fossila bränslen. En viktig markering, inte minst eftersom en rimlig bedömning är att företag som huvudsakligen sysslar med fossila bränslen nog inte är några bra långsiktiga investeringar.

Från Centerpartiet ville vi ha samma begränsning för kärnkraft (kärnteknisk verksamhet för energiändamål). Man kunde tro att åtminstone Miljöpartiet skulle tycka att det var en bra idé. Så var det dock inte. I Landstinget i Uppsala län är det Miljöpartiet som leder kampen för att landstinget ska kunna investera i kärnkraft. Och det var en miljöpartist som yrkade avslag på vårt förslag att undvika kärnkraftsinvesteringar.

Den som vill ta del av argumenten kan se min debatt med Miljöpartiets Fredrik Leijerstam ovan. Kortversionen är att Miljöpartiet i landstinget vill kunna investera i kränkraft för att:

1. Kärnkraften håller på att avveckla sig själv.
   Det borde väl egentligen vara ett skäl att inte investera i kärnkraft.
2. Det finns inga aktiefonder att investera i som vi vet är utan kärnkraft.
3. De aktiefonder vi investerar i innehåller inga kärnkraftaktier, så någon begränsning behövs inte.

Hur argument 2 och 3 kan framföras av samma person i samma debatt har jag svårt att ta in.

Från Centerpartiet handlar detta inte enbart om att vi vill att de investeringar och placeringar som landstinget gör ska vara i långsiktigt hållbara energiföretag, utan också just detta att både fossila bränslen och kärnkraft är på väg ut. Därför är det företag som landstinget inte bör äga, vare sig direkt eller indirekt. Varför Miljöpartiet i vårt landsting inte delar den synen kan jag faktiskt inte förstå.

Dags att ta fram nej-djävulen!

Ulrika Ornbrant är klok. I ett inlägg på sin blogg skriver hon om alla investeringar som är på gång i Enköping och att det inte verkar som om någon säger nej. Inte så att hon skyller på andra, hon påpekar att också hon och Centerpartiet har ett ansvar.

Och jag kan inte annat än rannsaka mig själv och fundera över varför vi i Centerpartiet inte sade stopp tidigare. Jag har inget bra svar på det. Vi gjorde ett första försök i går i fullmäktige när vi protesterade mot utebadet. Vi fick utstå en del små-spe för det från alla andra. Ingen verkade se problemet så som vi.

Ett av problemen är att det blir så lätt att lägga till idéer när man ändå håller på. Om man behöver bygga ett badhus, så kan man väl passa på och göra ett litet äventyrsbad också, eller ett stort äventyrsbad, och visst vore det trevligt med ett utbad, en bowlinghall och en eventhall. Också kommer någon med önskemål om att de ska anpassas för de högsta serierna och tävlingarna. Miljonerna i investeringar rulla, investeringar som någon gång blir högre driftkostnader som ska betalas med mindre pengar till verksamhet eller högre intäkter i form av högre avgifter eller högre skatt.

Det är inte bara Enköpings kommun som drabbats av detta fenomen. Även landstinget står, precis som alla omgivande landsting, inför stora investeringar. Det gäller framför allt Akademiska sjukhuset där investeringar för många miljarder planeras. Det gäller då att tänka på att varje krona som läggs på investeringar för med sig kostnader som minskar utrymmet att anställa sjuksköterskor och läkare.

Det betyder inte att vi inte ska göra investeringarna - de är absolut nödvändiga. Men det betyder att det gäller att hålla tillbaka nivån på investeringar så långt som möjligt. Detta gäller inte bara sjukvårdens investeringar. Vi kommer också att behöva bygga ett antal depåer för kollektivtrafikens behov framöver.

Depåerna behövs - i Uppsala handlar det till exempel att ersätta den depå som ligger i centrala stan på mark som kommunen vill ha till helt andra saker. Landstingsstyrelsen har också bestämt var den nya depån ska ligga - billigast och bäst var bredvid regionbussdepån i Fyrislund.  Men frågan är hur mycket de ska få kosta. När man nu går in i programarbetet är det dags att ta fram nej-djävulen som sitter på axeln och verkligen granska vad som behövs - för varje krona som går i ökad hyra, är en krona som inte går till att köra buss eller tåg.