Staffan Danielsson har rätt

Staffan Danielsson har rätt. På Svenska Dagbladets Brännpunkt skriver han att Frifräsare hotar Alliansen . Där för han fram tanken att riksdagsledamöter som fronderar mot det egna partiet gynnar Socialdemokraterna. I detta har han helt rätt.

Grunden för att kunna styre ett rike, eller för den delen en kommun, är att kunna hålla ihop ett parti och en majoritet. Om en partiledning inte kan leverera rösterna, blir det i längden inte intressanta som koalitionspartner. Därmed förlorar de också politiskt inflytande.

Partipolitik är på sätt och vis ett avtal, där man betalar med att följa gruppens beslut, i utbyte mot att få chansen att påverka gruppens beslut. För de flesta är detta en vinstsituation. Man har stor möjlighet att påverka i de frågor man är engagerad och kunnig i, men får kanske acceptera att man får ge sig i andra frågor.

Det är självklart den valde själv som avgör vilka kompromisser man är beredd att acceptera, men ett parti som vill åstadkomma resultat måste hålla ihop och den person som vill åstadkomma resultat i politiken måste vara beredd att lyssna till andra, arbeta med andra och kompromissa. Självklart har de ledande företrädarna i partiet ett särskilt ansvar för att lyssna in och ta hänsyn till den opinion som finns i gruppen

Detta betyder inte att personvalet är överflödigt. Tvärtom är det av stor betydelse vilka som utgör den partigrupp som utformar den gemensamma politiken. För väljaren är det dock viktigt att inte bara fundera på vem som mest benhårt för fram en viss åsikt, utan också om den personen har rätt förutsättningar att övertyga andra och att det för den som eftersträvar långsiktiga resultat sällan är en framgångsväg att gå i direkt konfrontation med dem man behöver stöd av i framtiden.


Kent Persson (M) har också skrivit om detta: Jaget eller laget